Sleepless Beauty

Jag är nyklippt i håret. Nyfärgad också. Min frisör är underbar. <3
Jag har varit upptagen. Minst sagt. Hur stavar man upptagen med
fem bokstäver? P-L-U-G-G. Hade fyra (eg fem) prov denna vecka.
FYRA!! Kör, Historia, (andra delen av min tenta..) Kulturhistoria
och matte. Missade andra delen av tentan, men jag har en
fantastisk lärare som låter mig göra den på onsdag. Är oendligt
tacksam. Matten missade jag visserligen också eftersom jag
vaknade när mitt tåg gick imrgn, det var inte mkt att göra åt
saken tyvärr. Jag kommer till skolan i tid för att gå och lägga mig
på soffan och sova en extra timme. Mkt skönt. Sedan bär det av
till Norrköpings Konstmuseum för att kolla på Halmstadsgruppen.
För er som inte vet vad Halmstadsgruppen är det ett gäng
manliga målare på tretiotalet som målade surrealistiskt. Eftersom
surrealismen är min absolut favoritstil när det kommer till konst
var det jättecoolt. Riktigt superjättecoolt verkligen. Anledningen
till varför jag är så förtjust i just surrealismen beror nog på att
man hamnar inne i målarens fantasi och kommer så nära inpå.
Man får liksom en fascinerande inblick i just den människan. Jag
tycker att det är riktigt häftigt när någon kan avbilda ett landskap
eller en människa in i minsta detalj också, men det säger mig inte
så mkt. Det blir ett landskap eller människa med ett budskap, men
jag tycker det är rätt tråkigt. Vackert men tråkigt.

Dagen fortsätter och när skolan är slut för veckan så visar
Md-eleverna sin klädkollektion. Endel lite tråkigt, men mkt som var
riktigt snyggt och nyskapande också. Diskuterar med jättefina Kajsa
om hur bra vi skulle vara på att skapa kläder ihop. Även om vi inte
har rätt olika stil så tänker vi rätt lika när det kommer till fashion.
Vi håller ju båda på med att skapa smycken :P

Eftermiddagen fortsatte och Kajsa och jag hamnade på myrorna.
Kajsa hittade en jättecool topp. Den var för liten för henne, men
perfekt på mig, så jag har på den i skrivande stund. Från H&M från
början. Den är galet snygg. (Jag ska lägga upp bilder under dagen.)
Hon hittade galet coola ätpinnar också. Rosa och formade som hjärtan.
Två par. Båda införskaffade^^ Jag hittade en väldigt söt rosa elefant i
porslin också. Den bor i mitt rum numera :)

Dagen slutade med en burk Ben och Jerrys. Det blev bra.
Detta är ett långt inlägg. Men vissa dagar är extra händelserika. :)

Jag har faktiskt varit och shoppat med Sofie också. Och då träffade vi
en gubbe som talade om för oss att han inte gillade telefoner.
Efter en stressfylld vecka där många gått i bitar (bland annat jag) så
var det underbart att bara få skratta som en galning.

Kram <3

Men inte på den här låten. Johnossi släppte nytt för ett par veckor sen.
Lycka :D


Johnossi - Bed on Fire

Idag, en underbart solig eftermiddag i Norrköping, åker jag hem till gråmulna Linköping för att gå till doktorn. Där får jag ett resultat. Ett resultat på ett test som de flesta aldrig tar. Ett resultat på något som kommer att göra mkt. Resultatet är en diagnos.
Jag är inte mentalt handikappad och min kropp funkar normalt.
Jag har Delayed Sleep Phase Syndrome. Det är vad dom tror. Och ända sen jag fick reda på syndromet (Tack Adam) har jag också trott det. Jag kan faktiskt ge ett namn på mina sömnproblem nu, inte bara försöka förklara vad mina "sömnproblem" innebär. Det verkar kanske som något litet, men för mig är det löjligt stort. Det är bevisat att dom inte är på låtsas nu.

Jag är glad mitt i all pms.
Kram <3 :D

Gissa vad det betyder? (eftesom jag berättar det för alla så borde ni veta)
Vilket språk? Japanska.
Varför japanska? därför att ett av mina favorit band (som nu råkar komma
ifrån Japan har släppt en ny video. Jag är jätteglad eftersom dom lika gärna
kunde ha splittrats när deras gamla basist slutade. Så är alltså inte fallet. :D
Yäy^^

Tycker ni om j-rock?

Screw - Cursed Hurricane (ja, dom heter så)

Du ler.
Jag älskar att se dig le
Jag hatar att se dig le
Du ler mot mig
Jag ler tillbaka
Sen slutar du le och det gör jag också
Sen vänder du dig om och ler mot någon annan
Jag tycker inte om att se dig le mot någon annan
Jag vill att du ska le mot mig
Jag vill vara den som får dig att le

Nu är det över.. Sömnmätarna jag hade på armen är borta. Skönt.
Jag har tagit en liten bloggpaus, både från min egen och andras.
Jag har inte haft tid att blogga, och kommer inte att ha tid att blogga
ordentligt på ett tag heller. Jag har för mkt att göra och det är nog
mest mitt eget fel. Men nu när jag inte tar mina tabletter längre ser
jag saker klarare, allt löser sig nog. Men stressen fick mig att
glömma en oerhört viktig sak som jag skäms till döds för! Jag skulle
aldrig vilja att någon glömde min födelsedag, ändå har jag lyckats
glömma bort två väldigt viktiga personers födelsedagar under loppet
av ett år. Nästa gång ska jag sätta upp lappar över hela huset när
någon fyller år. Usch!!

Förlåt :(

Jag somnade fyra. Och gick upp TIDIGT! Klockan sex närmare bestämt.Jag är TRÖ-Ö-ÖÖ-ÖT. Allt är den där förbannade filmens fel. Den sabbar ju min sömnutredning för FAN! Och den där saken jag har runt armen börjar gå mig på nerverna.. OCH JAG KAN INTE SOVA ÄN
Och jag har en engelska tenta imorgon. Var inte avundsjuk. Jag har mer

Men självklart gör han det, sen bestämmer han sig för att han vill ha källarrummet där allt det värsta händer.
Idiot.

The Haunting in Connecticut är den första filmen som på länge verkligen skrämt skiten ur mig.. Tillräckligt för att jag inte skulle vilja cykla hem själv. (Jag skäms fortfarande.)

                

Mark har cancer. I terminalstadiet. Han måste åka en bra bit från hans hem för att komma till doktorn. Hans mamma letar efter ett tillfälligt hus att bo i medans han får en slags specialbehandling mot cancern. Hon hittar ett riktigt gammalt hus. Väldigt gammalt. Och billigt. Och allt är baserat på något verkligt.
Hon bestämmer sig inte för att köpa huset förrän sonen mår förjävligt i bilen på vägen hem och sover där.
Och första jävla natten drömmer Mark mardrömmar. Och hamnar i drömmen i källaren. Där han ser en stackars oigenkännlig varelse. Huset har varit ett bår hus. Terminalcancer och bårhus.. Ja, varför inte!? Intelligenskvot noll

Jag fattar fortfarande inte at jag blev så jävla rädd. Jag blir ju aldrig rädd. Den här gången blev jag så rädd att jag stoppade blodflödet i folks armar och pendlade mellan skräck och att vara arg på mig själv för att jag skrämde livet ur mig. Jag var så rädd att jag glömde vad filmen hette och behövde kolla upp det via google.
Men jag vet åtminstone varför jag blev så vansinnigt rädd. Det var filmmusikens fel. Jävligt skickligt använd filmmusik. Och har man någon slags koll på rytmer så vet man precis när det läskiga händer.

Jag tror att det ska dyka upp skräckdockor runt omkring mig såfort jag vänder mig om. Och jag har sett läskigare filmer.

Se den (inte)

Jag älskar den här låten