Fire Walk With Me
Jag är livrädd. Det är tjugo minuter sen jag slutade titta, men
adrenalinet har inte gett sig än. Skräckblandad förtjusning ger
en ett udda leende på läpparna. Du vill inte se alls, men du kan
inte titta bort.
Ungefär så beskrivs Twin Peaks bäst. Det är värre än en
skräckfilm och bättre än den mest välspelade film du kan tänka
dig. Du sugs in den lilla värld som är Twin Peaks och du kommer
inte hur du än gör komma ta dig ifrån den. Inte förrän serien är
slut och kanske inte ens då. Jag kan ju inte säga de, jag har ju
inte sett klart den ännu. Rys den är bra.
Jag önskar att jag var bra på att göra beskrivningar, kortfattade
beskrivningar, men det är jag inte. Jag gör det så enkelt som
möjligt för mig: Laura Palmer (bilden) har blivit mördad och det är
mycket mer komplicerat att klara upp fallet än vad det verkar.
Se den!
Fördomar är inget jag gillar...
Och filmen Stolthet och Fördom med Kiera Knightley går på tv
just nu. Jag spelar in den, men för att jag ska lyckas lämna
bloggen åt sitt öde tror jag jag ska gå ner och titta nu.
Peace!
Don't go in there!!
Idiot.
The Haunting in Connecticut är den första filmen som på länge verkligen skrämt skiten ur mig.. Tillräckligt för att jag inte skulle vilja cykla hem själv. (Jag skäms fortfarande.)
Mark har cancer. I terminalstadiet. Han måste åka en bra bit från hans hem för att komma till doktorn. Hans mamma letar efter ett tillfälligt hus att bo i medans han får en slags specialbehandling mot cancern. Hon hittar ett riktigt gammalt hus. Väldigt gammalt. Och billigt. Och allt är baserat på något verkligt.
Hon bestämmer sig inte för att köpa huset förrän sonen mår förjävligt i bilen på vägen hem och sover där.
Och första jävla natten drömmer Mark mardrömmar. Och hamnar i drömmen i källaren. Där han ser en stackars oigenkännlig varelse. Huset har varit ett bår hus. Terminalcancer och bårhus.. Ja, varför inte!? Intelligenskvot noll
Jag fattar fortfarande inte at jag blev så jävla rädd. Jag blir ju aldrig rädd. Den här gången blev jag så rädd att jag stoppade blodflödet i folks armar och pendlade mellan skräck och att vara arg på mig själv för att jag skrämde livet ur mig. Jag var så rädd att jag glömde vad filmen hette och behövde kolla upp det via google.
Men jag vet åtminstone varför jag blev så vansinnigt rädd. Det var filmmusikens fel. Jävligt skickligt använd filmmusik. Och har man någon slags koll på rytmer så vet man precis när det läskiga händer.
Jag tror att det ska dyka upp skräckdockor runt omkring mig såfort jag vänder mig om. Och jag har sett läskigare filmer.
Se den (inte)
